Jag får frågor från gymnasielärare om vad jag anser viktigast att de lär ut.
Egentligen har jag bara ett svar, grunderna.

Grunderna i logik, matte, anatomi beroende på vad de vill bli men …. egentligen bara grunderna i allt. Och när studenterna tycker att de kan så låt dem göra det igen och igen och igen.

Jag har mött så många unga människor (och många äldre också för den delen) som tror att spelutveckling är något som är enkelt och snabbt när det i själva verket kräver massor. Inte bara på hantverksnivå utan även i förmåga att samarbeta, bolla idéer, lyssna och ge och ta feedback.

Att lära sig ett hantverk är något som sker över en weekend eller en termin. Det är hårt arbete där man ofta behöver ändra hela sitt sätt att tänka. Förarbete, skissa, ”kill darlings”, misslyckas och misslyckas och så lyckas lite grand. Det är ju detta som gör hela processen så underbar och kreativ.

Så till alla spelutbildningar därute på gymnasienivå. Våga vägra studenternas iver att skippa grunderna för att skynda mot ett mål som de drömt om. Låt dem göra brädspel med papper och penna under minst en termin. Tvinga dem att jobba i grupp och låt dem gnugga sina hjärnor med spelmekanik. Jag vet att det blir en succé. Se till att de blir spelbara och ha en spelkväll för alla på skolan…alla lärarna.

Den senaste veckan har jag fått tre samtal från mammor som ringer och frågar å deras barns vägnar (jag har fått flera samtal innan dess men det har gått två dagar på denna vecka…) De börjar alltid med att deras son eller dotter vill bli spelutvecklare. Min följdfråga är alltid vad deras son eller dotter vill bli; spelgrafiker, spelprogrammerare eller speldesigner. Det är sällan de har en aning om vad jag pratar om och i o m att de känner till ordet programmerare så säger de oftast ” – Jag tror att hon/han vill bli programmerare.”. Men oftast efter några minuter så förstår jag att det rä grafiker de vill bli.

Min fråga nu är: Varför ringer inte personen i fråga som vill gå utbildningen själv?

Jag är säker på att mammor vill väl men varför ska skolorna sedan få ta hand om osjälvständiga människor, ”curlade” ungdomar som måste fostras till att ta individuellt ansvar och förstå att spelutveckling är ett samarbete där det är viktigt att släppa egot för att nå målet.

Skärpning mammor!

ps…jag är själv mamma..

Kvinnor spelar spel.

Spelbranschen är mansdominerad.

Objektifiering av kvinnor är inte rätt. Varken i spel, film eller i litteratur eller annat media.

Jag har inga svar eller lösningar men…

…jag vill att fler kvinnor söker sig till spelbranschen.

…jag vill att fler kvinnor söker sig till spelutbildningar.

…jag vill att lärarutbildningarna satsar mer på att diskutera genusperspektiv.

…jag vill att lärarutbildningar jobbar med interaktivitet, spel och simulering.

…jag vill att förskolelärare även berömmer små pojkar för att de är söta och pyssliga och ger flickorna lika stort utrymme vid den eventuella datorn som finns på plats.

…jag vill att förskolor slänger alla könsstereotypa spel åt fanders. Jag ger fullstänigt fan i om ”tjejerna vill spela prinsesspel”.

…jag vill att det ska vara en självklarhet att man kan välja kvinnokaraktärer i alla spel….och då inte enbart framtunga med totalt obekväma rustningar som överdriver och framhäver 85% av kroppen. Det har blivit bättre men det kan alltid bli ännu bättre.

…jag kan göra denna lista hur lång som helst…

…men vad gör jag för att få förändring i detta?

1. Jag jobbar med spelbranschen

2. Jag har genusfrågor som en kontinuerligt tema i alla föreläsningar jag gör på skolor, företag och organisationer.

3. Jag sitter i ledningsgruppen på tre KY-utbildningar och en advisory board på en högskola. Vi varje mötestillfälle ställer jag frågor som rör deras marknadsföring, intagningsprocess och annat som är aktuellt på agendan i ett genusperspektiv.

4. När det är tjejer som mailar mig angående spelfrågor och vart de ska ta vägen med sina drömmar är jag extra noga med att lyfta fram vikten av att det ska komma fler kvinnor i branschen.

5. När jag träffar på personer(i och i kretsen runt branschen)som visar på en snedvriden kvinnosyn och spel är jag noga med att påpeka detta. Det finns undantag då jag bara gårdärifrån då jag anser att det är slöseri på min tid..men jag har aldrig stött på det på ett spelföretag. De värsta kommentarerna kommer ”utifrån”.  Råkar det vara någon som jag känner mer så är jag noga med att tydligöra mina åsikter.  Oftast handlar det om en aningslös jargong men det är under inga som helst omständigheter ok.

6. När jag anordnar föreläsningar eller seminarier är jag noga med att i största möjliga mån få hälften kvinnliga hälften manliga föreläsare och/eller deltagare. Om jag vid tillfällen handlar tanklöst och har övervägande män på listan är jag så pass lyckligt lottad att jag har min kollega Per som påpekar detta.

7. Jag rekommenderar ”tjej-grupper” på de spelutbildningar jag jobbar med.

 8. Jag jobbar vid sidan om Dataspelsbranschen med en spelutbildning där vi  aktivt för diskussioner om jämställdhet. Och vi har kommit en bit på väg genom att öka antalet kvinnliga sökande och antalet kvinnor som går på utbildningen. Men vi kvoterar inte in någon på kön, ursprung eller social härkomst. Vi tar enbart in talang men som alla vet sitter det inte i könet eller ursprunget.

9. Jag kanske inte skriver så mycket om genusfrågor i min blogg. Det är något jag får bli bättre på.

10. Jag jobbar aktivt med att sprida information om forskning som finns och pågår när det gäller spel och spel och lärande. Detta kommer över lag att öka ”the social awareness” runt spel och förhoppningsvis öka intresset för att söka sig till spelbranschen.

11. Jag letar kontinuerligt efter kvinnor på utbildningar och på företag som kan föreläsa och som kan agera mentorer.

Enbart en ökad kvinnlig representation räcker dock inte för att spelbranschen(eller i någon annan bransch heller för den delen) ska bli jämställt. Det krävs även utbildning och en kontinuerlig diskussion. Jag jobbar med det dagligen.

Jag är en stolt feminist med en rosa dator som jobbar med spelbranschen…men jag är inte perfekt.