Nu är jag tillbaka efter en synnerligen intressant forskningskonferens som pågick i fyra dagar, Foundation of Digital Games. Jag har ännu inte smält allt som sades och har en hel del att lära mer om spelforskning som inte är helt lätt att greppa. Som det ser ut idag pågår spelforskning på flera olika ställen i Sverige och i världen. Samarbetet mellan spelforskare och spelutvecklare varierar enormt men som jag ofta poängterar att mycket handlar om relationer och hur man kommunicerar.
Vad som sades på konferensen och som jag gärna skulle vilja veta mer om är att akademi och industri inte samarbetar så mycket i Europa om man jämför med exempelvis Asien. Vad som sades var att universitet och högskolor i Europa har en tydligare inställning om att de ska utbilda för individens utveckling, för livet och inte för att mata industrin med arbetskraft. Men som jag ser det har vi inget annat val än att samarbeta för vi har väl ändå samma mål, att hålla Sverige konkurrenskraftigt när det gäller utveckling…ja, nu kanske det är någon som inte håller med men rent generellt så är det äl det det handlar om. Nu är det ju så att spelindustrin globalt har dragit till sig en enorm talang och kreativitet när gäller egen ”forskning” men det säger ju inget om att det kan bli ännu bättre med ännu mer samverkan. Men som sagt det bygger på tillit och relationsbyggande och ömsesidig förståelse för bägge parters tempo när det gäller tid och ekonomi.
Jag kommer längre fram att lista upp intressant svensk och internationell forskning. Mitt problem är dock att hitta det jag söker i och med att det finns på så många instutitioner runt om…och det är inte alltid att forskarna själva kan leda mig vidare…är det något vi behöver är det en samlande instutition eller kanske rent av ett samlande Dataspelsakademi.
Mathias Nordvall
on Maj 6th, 2009
@ 11:33:
Som svensk student inne på mitt femte år med en bakgrund i kognitionsvetenskap och design som specialiserat sig på speldesign och spelforskning (studerar för närvarande vid IT Universitetet i Köpenhamn som har en internationellt framstående forskningmiljö inom game studies) kan jag inte göra annat än att hålla med.
Det finns dock ett antal problem som lägger lite käppar i hjulet för sådana ansatser, dels den extremt splittrade bakgrund och områdesinriktningen hos alla som säger sig hålla på med forskning på/om spel samt målet de har med sin profession.
Faktisk forskning om spel kommer oftast från en humanistisk tradition idag, det finns så klart andra också men min uppfattning är att humanisterna ligger i majoritet.
Forskning på spel finns i många andra fält. Det kan vara psykologer som vill se om spel är farliga för oss, om de ökar vår kompetens på vissa områden, datavetare inom AI som använder mikrovärldar.
Anledningen till att jag gör en skillnad på dem är att humanister är de som forskar på själva spelen med utgångspunkten att de är spel (det här är dock också en liten förljugen bild som känner till politiken kring ludologi) medan många andra fält i huvudsak använder spel som motor/aktiv substans för att besvara frågor kring sin egen forskning.
Bara lite kort om humanism. De som håller på med den kan antingen lite slarvigt delas upp i de som studerar spel med utgångspunkt i att de vore spel, eller med utgångspunkt att man helt enkelt kan tillämpa teorier kring litteratur och film på dem eftersom de är mediaobjekt som kan innefattas i existerande traditioner.
Det är en annan sak som gör spelforskning som fält så splittrat som det är. Det har ännu inte lyckats etablera sig som sitt eget forskningsfält. Det finns några journaler idag som publicerar spelforskning men de är inte många, samt att de inte har den mest massiva respekten ännu bland andra fält. Vilket gör att en interaktionsdesigner som vill göra något med spel mest troligt i mina ögon kommer att försöka publicera sig hos CHI (världens största konferens inom MDI) istället för på valfri spelkonferens/journal.
Sedan har det att göra med tradition också. Tänk tillbaka till din egen tid på universitetet, hur mycket pratade fil.fak och tek.fak med varandra egentligen? Vad sa man om varandra på fester? Tyckte man att de ena bara pratade flum utan riktig substans och inte tillförde riktig kunskap, tyckte man att de andra hade lätta drag av diverse bokstavssjukdomar och bara klarade av detaljer utan att kunna se fundamentala principer och helheter?
Det finns ett problem där. På universitetsnivå så lär sig idag humanister, socialvetenskaper, naturvetenskaper och ingenjörsvetenskaper inte att prata varandras språk. ITU är lite av ett undantag här eftersom dess mastersutbildning blandar mediavetare, ingenjörer, psykologer, ekonomer, kognitionsvetare och övriga.
Sedan kan man prata lite om nidbilden över företags och universitets förmåga att kommunicera med varandra genom den klassiska schismen mellan grundläggande forskning och applicerad forskning.
Problemet som jag ser det kan dock sammanfattas rätt kort: Första problemet är att utbldningar inte lär sig prata varandras språk på universitetet. Man kan sedan väldigt,väldigt förenklat säga om spel att den tekniska delen går över till industrin eftersom den är väldigt teknikdriven medan humanistiska/sociala/psykologiska delen stannar kvar på universitetet.
Då har vi ett antal traditioner som inte pratar varandras språk och som nu befinner sig världar som har helt olika mål, universitet kontra industri.
Situationen är dock inte bättre inom universitet med tanke på kunskapstillväxt. Journaler och konferenser idag är i regel väldigt specialiserade. Det är mer eller mindre en sanning och publiceringssystemet idag på universitet främjar specialisering och slår ner på generalister. Man säger gärna att man vill ha tvärvetenskapliga ansatser men det blir sällan så i slutänden.
Så frågan är då, var ska en datavetare som studerar optimering av algoritmer för grafikrendering och en socialvetare intresserad av de kulturella strukturer som utvecklas i MMO-spel hitta en gemensam grund och plattform att prata med varandra. Eller behöver de ens prata med varandra?
Men jag håller med dig. Spel som forskningsfält är på tok för splittrat, både inom akademin själv och mellan akademi och industri, och jag anser att vi alla har otroligt mycket att tjäna på att försöka foga oss samman eftersom vi alla kommer att tjäna på det.
Vad jag har gjort ovan är bara att försöka ge min åsikt kring ett antal orsaker till varför situationen ser ut som den gör idag, även om även jag själv anser att den innehåller ett antal lite väl grova generaliseringar här och där.
Jag är dock helt och hållet med dig i sak!
//Mathias, bor för närvarande i Stockholm, Linköping och Köpenhamn, pust!
Ann-Sofie Sydow
on Maj 6th, 2009
@ 17:59:
Hej Mathias
Jag antar att det du beskriver är det som spelforskning i traditionellt humanistiskt perspektiv är det som brukar kallas ”game studies” men hur kategoriserar du ”computer science” med parallellprocessing, fysiksimuleringar och datorgrafik när det gäller dataspel?
Jag håller med om att vi alla måste lära oss att förstå och respektera varandras språk, både ”akademiskt språk”, ”businessspråk” och ”hantverksspråk”…och då inte enbart inom akademin utan över alla gränser… men det där med att sudda ut vad som är fint och fult när det gäller teori och praktik är kanske mycket att greppa över mycket. Vad jag förstår så klarar vi inte oss utan varandra om vi vill fortsätta hålla den kvalitén vi vill ha på spel…för till syvende och sist är det väl det som är vårt mål i slutändan.
Det finns ju internationella nätverk när det gäller spelforskning, det märkte jag inte minst på den konferensen jag var på förra veckan. Flera av de svenska forskarna som var där kände andra spelforskare från andra länder…men jag ser ett behov en av synliggöra ett nordiskt nätverk när det gäller spelforskning. Sverige skulle jag säga är lite litet för att stå själva i spelforskningssammanhang….vi har ju enormt duktiga forskare även i våra grannländer. OCH det är inte helt omöjligt att det händer något. Jag ska ha ett första möte med min kollega i Danmark i nästa vecka och då står ett nätverk som detta högt på vår priolista.
Mathias Nordvall
on Maj 7th, 2009
@ 16:01:
Hej,
Jag sitter på en konferens just nu men kände att det var så trevligt att få en liten diskussion gående att jag ändå vill ta mig tiden avv fortsätta den här konversationen, samt att det ger mig en fin möjlighet att använda den här konferensen som ett exempel.
Jag ser några möjliga trådar här att dra, och några direkta frågor, i som jag tänkte säga något om och det är:
Är ”game studies” ett traditionellt humanistiskt perspektiv?
Om det är det, hur kategoriseras ”computer science” i form balansering av beräkning mellan processorer, simulering och visualisering?
Hur fungerar nätverk inom akademi?
Ska de synliggöras? Vem ska synliggöras? För vem ska de i så fall synliggöras, med vilket syfte, och med vilka förväntningar?
Vad kan industrin göra för att stödja ett sådant nätverk för att kunna skörda frukterna i framtiden?
Jag vill ge en varning först. Det kommer följa först en rätt lång text som pratar om spel och sedan i slutet så kommer det att komma med några mer konkreta tankar och idéer om nätverk. Så tröttnar man på början så kan fortfarande slutet vara intressant, eller tvärt om. Eller så är man förhoppningsvis intresserad av hela texten.
På sätt och vis ja så pratar jag om humanism. Jag är dock inte humanist själv utan kommer från den kognitionsvetenskapliga traditionen av intradisciplinära studier och har sedan genom åren specialiserat mig mer och mer mot design, så det jag säger bör ses med den bakgrunden i bakhuvudet.
Game studies har just nu ett humanistiskt perspektiv eftersom det var humanister som startade game studies som forskningsfällt fristående från andra fält. Tanken är dock att game studies ska innefatta all forskning om datorspel men i dagsläget är fältet till stor del humanistiskt. Anledningarna till varför game studies uppstod som eget fält istället för att bli en del av filmvetenskap eller litteraturvetenskap, vilket mycket väl kunde vara fallet, och varför fältet för tillfället till stor del består av humanister, även om den bilden börjar luckras upp nu, är inte bar en vetenskapsmässig fråga utan även starkt en politisk.
En anledning som gör att jag ogärna ger mina synpunkter på fältets uppkomst, historia och framtid, på ett sådant öppet forum som internet. Jag kommer dock vara på Nordic Game Conference den 20:e och i Stockholm i juni, så är du intresserad av att prata mer om de delarna så säg bara till så kan vi gärna träffas. Det vore nog väldigt givande för oss båda för det vore kul att få en industrirepresentants bild av den nuvarande situationen.
Man ska nog också vara lite försiktig att kalla något som har med game studies att göra för traditionellt än så länge eftersom fältet bara har funnits som journal och akademisk konferens sedan 2001, även om det finns verk inriktat på spel och lek som sträcker sig tillbaka till 1900-talets början.
Men ok, om vi säger att game studies är ett stabilt fält. Vad blir då kategoriseringen av delar av datavetenskap som anser sig hålla på med spel. Svaret är kort att grafik till spel är inte spelforskning! Så, nu när alla läsare av den meningen har satt kaffet i vrångstrupen och undrar om jag borde omyndigförklaras tänker jag ta mig tid att förklara hur det går att ha den åsikten. Återigen så går det här tillbaka mycket till politik och därför inte lämpat just här så jag kommer att fokusera enbart på de vetenskapliga aspekterna. Någon läsare som nu anser att vetenskap och politik inte har med varandra att göra så jag kan inte säga annat än tyvärr, läs Feyerabend och hans tankar kring vetenskap så inser man väldigt snart att det tyvärr inte går att göra ett positivistiskt ställningstagande kring vetenskap.
En första viktig fråga som game studies gav sig på är vad som är spel, och vad som inte är spel. Väldigt många definitioner har föreslagits, återigen politik, men jag tänker ta en som många känner till vilket är Katie Salens och Eric Zimmermans från boken Rules of Play.
”a game is a system in which players engage in an artificial conflict, defined by rules, that results in a quantifiable outcome”
Game studies borde väl i så fall handla om det som har med denna definition att göra? För det är en del av syftet med definitioner, förutom att definiera vad något är så definierar det också vad något inte är och i en förlängning vem som ska, och inte ska, forska på det. Nu har så klart all börjat reagera och höjer handen för att fråga ”Men, the sims är ett spel och det har inte ett kvantifierbart slut”. Då blir svaret tyvärr, nej, precis, och därför är inte the sims ett spel. Det är nämligen problemet med definitioner, hur gör man dem nog diffusa så att de inkluderar allt som man anser är spel, samtidigt som det exkluderar allt annat. Aktiemarknaden tycker jag passar in i beskrivningen ovan, är det ett spel? Jag anser inte det, vissa kanske tycker det. Samtidigt finns det många definitioner som exkluderar aktiemarknaden som ett spel, men samtidigt exkluderar spel som World of WarCraft. Det kommer tillbaka till en annan fråga om spel är ett system, materiella/immateriella objekt eller en process.
Tack och lov är dock definitioner inte alls stabila, framför allt desto längre man rör sig bort från fenomen som elektronladdning och närmare abstrakta koncept som vad ett spel är. En författare som heter DeSouza använder semiotiken för att förstå program och pratar om semiosis som den konstanta omtolkningen av definitioner. När vi definierar något så ökas också vår förståelse för ett fenomen vilket gör att vi omformulerar det. Nu kan jag dock ta av mig min demagogiska mask och säga att min demokratiska åsikt är att alla som anser att de håller på med spelforskning faktiskt håller på med spelforskning. Det blir bara dålig stämning om någon annan ska bestämma vad som är spelforskning eller inte, fast återigen så finns det politik i det här av vissa väldigt specifika anledningar.
Nu tänker jag komma tillbaka till frågan om simulering och datorgrafik innan vi tappar tråden totalt. Det handlar helt enkelt om vad vår definition är. Datorgrafik är enligt definitionen inte nödvändigt för ett datorspel och kan därför sägas att det inte är spelforskning. Det här betyder inte alls att datorgrafik inte är viktigt. Det är otroligt viktigt för att öka förståelsen för vissa delar av framför allt spelutveckling. På samma sätt som designmetodik är otroligt viktigt för vissa andra aspekter.
Man måste dock skilja på något som kan vara viktigt för spelutveckling/forskning och något som kan vara en del av det. Datorgrafik kan även vara otroligt viktigt för mikrovärldar, forskning på komplexa system, krishantering, chattrum och så vidare. Alla de miljöerna är dock inte spel, så varför skulle datorgrafik kallas för spelforskning istället för krishanteringsforskning i så fall? Det går så klart också att säga att allt som kan vara viktigt vid skapandet av spel är spelforskning, fast då blir i princip allt vi kan i världeån spelforskning.
Jag kan ta som exempel den föreläsning jag sitter på just nu. Den handlar om interkulturell kommunikation, otroligt viktigt eftersom du säger, Sverige är för litet. Spelare från hela världen samlas i gemensamma spel. Fast nämnde forskaren någonting om spel under föreläsningen? Nej. Anser han att hans forskningsområde är spelforskning? Antagligen inte, han hade grått hår så jag drar vissa stereotypiska slutsatser här. Är fältet högintressant, relevant och viktigt för spelindustrin/spelforskning? Absolut!
Nu är det läge att komma tillbaka tillbaka till frågan om akademi, nätverk och dess koppling til industrin. Som du sa att du märkte så kände många forskare andra forskare från andra länder. Det är lite så det är, jag har inte sett den där konferensen tidigare men kollade igenom talarlistan och de var mer eller mindre en who knows who från spelindustrin. Ian Bogost från Georgia Tech var där som som känner Jesper Juul som jobbar på MIT nu, fast som doktorerade på ITU där T.L Taylor var programansvarig förra året, på det program där jag nu studerar. Forskningstoppen inom alla fält är vanligtvis otroligt litet, framför allt för ett som bara säger sig ha funnits i 8 år nu.
Jag har alltid älskat att besöka konferenser men de blir viktigare desto längre in i sin utbildning man kommer för det är där man får folk att känna igen en och forskare att hålla kontakten med varandra och få koll på vem som jobbar vart nu för tiden och vad de forskar på samt vilka nya namn som är på väg uppåt. Ibland kan det nästan kännas som att själva presentationen av artiklar på konferenser faktiskt är en sekundär aktivitet jämfört med behovet att lära känna nya forskare.
Det betyder dock inte att allt som är viktigt för spel händer på konferenserna som handlar om spelforskningm, långt ifrån. Här ser jag en klar utmaning som ni kommer att få. Jag satt och hittade på några kategorier av forskning bara nu när jag sitter i min stol så vi får se hur heltäckande den är. Men här kommer den i alla fall. Forskning och dess relation till forskning kan delas in i tre kategorier. Forskare som är intresserad av spelforskning, forskning som är spelforskning, forskning som är relevant för spel.
Startar ni ett nätverk med syftet att främja spelforskning så kommer ni ha lättare att hitta vissa forskare än andra. Forskare som är intresserade kommer förhoppningsvis att höra av sig till er. En del kommer ni säkerligen att ha svårt att se syftet med, det betyder dock inte att det inte är relevant. Sedan kommer ni ha folk som Jens Allwood som pratar om interkulturell kommunikation och gör grejer som är otroligt relevant för spelindustrins framtida framgångar men som inte alls har spel på kartan.
Frågan är då: Hur ska spelindustrin lyckas suga upp all den här kunskapen som finns där ute som är relevant men som vi inte lyckas hitta, eller kanske inte kan värdera för tillfället?
Första frågan är, hur öppet är industrin i allmänhet och mitt företag specifikt för forskning? Och för vilken typ av forskning? Akademin bygger på nätverk där människor träffas och utbyter vetenskaplig kunskap, desto fler människor som har kontakt med varandra desto mer kunskap flöder mellan dem, och desto fler kompetenser som finns i nätverket desto mer holistisk blir förhoppningsvis kunskapen. Så en fundering blir då, vilka kompetenser har vi hos vårt företag. Desto mer heterogen den kompetensen är desto mer spridd kunskap kommer ha möjlighet att upptas i företaget.
Det är alltså ett steg som industrin kan ta för att skapa i alla fall informella nätverk. Bli mer intresserade av att anställa folk med kompetenser som tidigare inte funnits på företaget. Med tanke på hur mycket relevant forskning det finns där ute skulle man lätt kunna ha heltidstjänster som går ut på att dammsuga forskningsvärlden på relevant forskning och översätta den till viktiga verktyg i arbetsprocessen i företaget. Det vore ett drömjobb för mig, frågan är dock om några företag ser det som ekonomiskt försvarbart. Google har en liknande tanke och låter folk ha lektid på arbetstid där de kan utforska vad de vill eftersom de ser en affärsnytta med det.
Det blir lite som skillnaden mellan soft power och hard power. All forskning som genereras kanske inte direkt kan översättas till tre punkter i en presentation som direkt kan översättas till en vinst i x antal kr. Däremot kan forskning som det är svårt att vid förstå relevansen om man inte tillhör fältet själv, och kan behöva i så fall att man tar in den kompetensen i företaget så att den kan bli en del av kulturen på företaget, men som fostrar ett sätt att se på spel som på lång tid kommer skapa möjligheten till nya spel och ge avkastning på lång tid.
Om man inte anser sig ha råd med sådan kompetens så kan man i alla fall försöka få in ny kunskap på nya sätt. Jag har exempelvi försökt få till stånd att komma och besöka företag för att prata om vad jag har forskat på gällande kommunikation i spel med syftet att skapa mer tillfredsställande kommunikation mellan spelare vilket ökar det sociala värdet av att vilja spela spel. Anledningen till varför jag vill göra det är bara för att jag inte gillar att göra saker och sedan inte sprida den kunskapen, jag väntar dock fortfarande på att ett enda företag ska säga ”ja, gärna, kom till oss och prata om det”.
Nu vill jag inte att det här ska tolkas som någon bitterhet från min sida, jag kan lätt komma på ett dussin anledningar till varför ett företag inte anser sig ha tid eller möjlighet att att ta emot folk för sådana föreläsningar/workshops. Istället vill jag att det ska ska skapa en fundering bland de som läser det här om vad för kunskaper de väljer att plocka in i sina företag.
Om nu företag ska börja att ta in forskning så är det också viktigt att fundera över vad man egentligen anser är kvalité och riktningen i spel, spelindustri och spelforskning. Vilka exjobbare tar man in och vilka frågor vill man ta in exjobbare för att utforska? Vilka artiklar får publiceras inom akademin? Hur många gemensamma projekt har man?
Min högsta önskedröm är att kunna doktorera som industridoktorand eller som doktorand placerad i speldindustrin för att utveckla speldesign som fält med hjälp av etnografi och relatera faktiskt praktik i industrin till designhistoria och teori om designprocesser, designkritik och designmetod. Detta för att ta förståelsen om design till nästa steg inom akademi och skapa kunskap som företag kan använda sig av för att skapa innovation med spel och speldesign. Det är dock en ansats som kräver ett öppet mottagande av både industri och akademi på samma gång, befinner vi oss på bred front på en sådan nivå att vi öppenhjärtat välkomnar liknande initiativ på bred front?
För att fundera kring det tänkte jag ta upp vad u skrev om tvärvetenskap i forskning i en nyare post så det kan vara värt att definiera vad vi menar med det begreppet. Erik Jantsch har skrivt om olika sätt för fält att jobba med varandra och de är:
Disciplinära: man håller sig för sig själv. Det skulle vara som att akademi gör sin grej, industri gör sin grej utan att prata med varandra.
Multidisciplinära: Man jobbar mot samma mål men har ingen kontakt med varandra. I ett företag skulle det här kunna vara att programmerare gör sin grej och grafiker gör sin grej, man jobbar båda på samma spel men snackar inte med varandra.
Tvärvetenskap: Professioner kommer in i andras fält för att hjälpa till med specifika delar. Exempelvis att ett företag utvecklar ett spel och innan släpp tar in en användbarhetsexpert för att se om det är något fel på spelet innan det faktiskt släpps.
Intradisciplinära: Flera olika professioner jobbar tillsammans mot ett ”higher order koncept”. Exempel skulle kunna vara en designer, grafiker, programmerare, forskare, användbarhetsexpert jobbar tillsammans som jämlikar för att skapa något.
Jag anser att det är viktigt att besvara frågan vilket förhållandet egentligen är mellan industri och akademi i det här fallet, och även hur man jobbar inom akademin och inom industrin. Jag vet vart jag anser att båda fälten står just nu, och hur de förhåller sig till varandra, och jag hoppas att vi en dag kan kalla oss för en intradisciplinära.
Så då är frågan hur förhållandet ska vara mellan industrin och forskning. Ska de jobba helt och hållet för sig? Ska industrin ha nätverket för att ta in forskning när det känner behov av den, ska forskare komma in och experimentera på industrin när de känner för det eller ska man jobba helt och hållet tillsammans? För något man behöver hålla i huvudet är också vad målet egentligen är med vår verksamhet. Det kan vara enkelt att tänka att all spelforskning är, eller ska, vara till för att skapa bättre spel. Forskning kan dock också ha som mål att utveckla den akademiska förståelsen om spel för att utveckla fältet i sig själv, inte utvecklingen av fysiska spel.
När vi väl har besvarat den frågan så kan vi börja ta en kritik titt på vad de här för hinder som finns från båda håll för att göra en sådan utveckling möjlig.
Pust, jag skrev det här under föreläsningar så jag förstår att den är mycket som en ström av tankar och att det blev väldigt mycket text. Jag tycker helt enkelt att det här är en väldigt spännande diskussion som verkligen behövs.
//Mathias, mathias.nordvall@gmail.com
Ann-Sofie Sydow
on Maj 8th, 2009
@ 17:55:
Intressant, intressant!
Det är alltid svårt att kommentera ett så långt inlägg men jag ska försöka.
Jag vill bara nämna att jag en bit in i texten fick ta på mig mina ”akademiska glasögon” men med det menar jag inget ont. Jag vill bara koppla det till att vi alla har olika språk. Min bakgrund är i sex års konstskola som slutade i en magister då jag studerade relationen mellan teoretiker och praktiker. En kunskap som jag haft stor nytta av … jag har även varit sex år på Interactive Institute i Sthlm så de akademiska glasögonen är inte helt dammiga. Men som sagt jag har bytt sida till industrin … praktikerna … eller?
Och jag håller med dig fullt ut när du pratar om att intradisciplinärt föhållningssätt är vägen att gå. Detta är ett arbetssätt som spelutvecklare är vana vid. De är drivna problemlösare och samarbetar över yrkeskategorier för att få bästa möjliga lösning. Det innebär inte att de hela tiden sitter tillsammans och språkar. Innovationsprocesser är mer komplicerade än så. Olika faser kräver olika metoder. För när det gäller att ta fram spel handlar det om innovationer… det är i alla fall min erfarenhet när det gäller spelföretag. Utan detta samarbete vet inte den ena handen vad den andra gör. Spelutveckling är såpass avancerat att icke-kommunikation är oacceptabelt och direkt kontraproduktivt. Tekniken är under sådan framfart att alla på företaget måste ha lite koll på den andres disciplin och vad som är nytt….ett måste för att de ska kunna prata med varandra. Och hela tiden finns där talanger som bedriver ”forskning” … fast inte som ger akademiska poäng utan aktiv problemlösning inom företagets väggar men med hela världen som frågefält (nätet).
När det gäller synen på tidsramar kan jag se en annan stor utmaning då det gäller samarbetet mellan akademi och industri. Akademin behöver tid och industrin har den inte … någon lösning på det har jag inte. Det enda som jag ser är att bygga på relationer. Det vore ju toppen om en ”tech artist” tog ledigt ett halvår för att dela med sig av sina kunskaper på en akademisk institution. Någon form av ”forskarassistentroll” som skulle gynna akademin i sin utveckling och tänk och vice versa. För dörrarna måste gå åt båda hållen.
Sedan är det det där med finansiering. Som jag har förstått det så finns det i vår europeiska kultur mer pengar till forskning hos staten än vad det finns hos industrin. Och jag ser det inte som ett ointresse hos företagen som inte vill ha någon forskning från akademin…återigen är det det ekonomiska som regerar samt att det kan finnas kommunikationsproblem och förutfattade meningar att kämpa med. Men som sagt tidsramarna är en knepig nöt att knäcka… Att vänta ger inga pengar. Det är väl den krassa verkligheten. Men å andra sidan är vi som jag ser det på väg in i ett ”talangdrivet” samhälle till skillnad från ett samhälle där man satsar på hårdvara som snabbt blir gammalt.
Jag tror att det handlar om att kämpa med att bygga relationer…och det tar tid. På den konferens jag var på var det några amerikanske och kanadensiska forskare som sa att det hade tagit flera år för dem att bygga upp den tilliten som krävdes för ett jämlikt samarbete mellan dem och spelföretag. Å andra sidan har jag träffat en amerikansk forskare som upplever att hans forskning om spel i Sverige är otroligt givande för att han ser det som så mycket enklare att få kontakt med industrin här. Personlig kemi kanske, inte vet jag.
Men som jag förstår det så är det viktigt att båda parter, akademin och industri, och varför inte också samhälle och kultur samarbetar. Alla måste lära av varandra. Industrin har kanske kommit längre inom vissa områden än akademin och vice versa.
Jag kommer givetvis att vara på Nordic Game Conference som vanligt men tyvärr är jag helt uppbokad hela sista dagen (den 20:e). Jag är med och håller i ett seminarium på förmiddagen, lunchar med ”Supermaritar” och är med och coachar studenter på eftermiddagen.
Jag gillar dina tre kategoriseringar av forskningen: Forskare som är intresserad av spelforskning, forskning som är spelforskning, forskning som är relevant för spel. Jag ska ta till mig dem och delge min kollega. Sedan får vi se vad som händer.